Lite tankar om ashtangan: Felt utovad kan man helt klart skada sig pa ashtangan (av egen och andras erfarenhet!). Ratt utovad kan den, precis som manga andra yogasorter, leda oss hem till oss sjalva och starka oss in- och utvartes.
Jag tror att problemet med ashtangan ar att den drar mycket folk som ar fel ”typ” for den sortens yoga. Mig till exempel. Den talar till min pitta-sida som ju redan ar otroligt stark. Jag ar med andra ord foralskad i allt det i ashtangan som inte ar bra for mig – linjar utveckling, klara mal, hard disciplin, etc. For andra sa balanserar ashtangan ut deras doshas battre – alternativt de justerar sin livsstil med massor med meditation och lagger om maten sa att det kan balansera ut den. For mig funkar det inte (just nu). Sa far jag antingen ett pittaoverskott eller blir for tavlingsinriktad precis dar jag inte ska vara det, och skadar mig pa det sattet.
Det ska till i ashtangan antingen att man inte ar 100% pitta, eller att man ar beredd pa att justera sin livsstil for att balansera ut den (manga blandar den ju med yinyoga eller moon sequence eller sa) och framforallt att man har en erfaren larare (typ David Swenson) som INTE sjalv ar en pitta addict och som har stor anatomisk erfarenhet sa att man inte hamnar fel. Har i USA finns det en otrolig massa yogalarare, f.d. dansare, som har gjort yoga i typ 3 ar, gatt superfort framat (och det har ju varit latt for dom pga att dom redan var latta och starka) och som gor mer skada an nytta som larare…
Det är nog avvägt av många saker!
Nummer två rätt lärare och gärna att man har en lärare som är kunnig inom anatomi. Med det sagt tror jag ändå att man kan gå hos ickeanatomisktkunniga lärare men en kombination. Har någon gett dig verktyget kan du fortsätta jobba med det. Men alla har säkert varit med om att bli felkorrigerad? Jag har då blivit helt felkorrigerad, inte minst i hunden, I början av min yogaresa.
Jag tror precis som du/ er att det finns en yoga för oss alla. Att det blir så tävlingsinriktat med ashtangan vet jag inte varför, kan det bero på att man har den fasta serien och i den väntar hela tiden en ny asana/serie som man kanske får om man kommer dit??
I själva verket var jag ju “bra” för att jag är överrörlig, jag kunde ju göra massor…. Men det har varit en tuff resa och ganska snart insåg jag att det är mycket som jag missar i asanaupplevelsen för att jag helt enkelt inte känner. Jag känner inte rotationerna i höfterna på det sätt som jag tror att andra känner, hur nu jag kan tro det. Men i mitt fall har det handlat om att ibland backa.
Sen kan jag känna att jag älskar den första serien i ashtanga vinyasa, jag kommer nog att stanna i den länge till. Upplever den så komplett.
För en kapha dosha är ashtanga nummer ett. Du är minsann på rätt väg. I din practice ska du balanseras med dynamisk vinyasa och musik och gärna eukalyptusolja. Det sporrar din dosha att komma igång och hållas allert.
Tyvärr har pitta “perfektionisterna” den nackdelen med ashtanga att de plockar fram sin “duktighets”mantel och börjar jämföra sig med andra. Pitta yoginis behöver lugna yogapass som avlägsnar den heta insidan, vilket inte ashtangan skapar med sin dynamiska in- och utvärteshetta.
Vata personerna är redan tillräkligt uppskruvade till sin natur och mår visserligen bra av ashtangan och styrkan som bygger upp deras “lätta” kroppar, men inte dagligen.
Summa summarum: lyssna till den egna kroppen oberoende vilken yogaform som utövas. Träna endast med kunniga lärare. Vi siktar på att utöva yoga dagligen och ska ha en kropp som håller livet ut.
P.S tack för att du kikade in hos mig!
Det här var intressanta ord. Jag har träffat en hel del människor som inte mått bra av Ashtanga, de är förmodligen pitta-vatta-dominanta i sina doshor, alltså dras de “automatisk” till den här formen, men många skadar sig. Så kloka ord av Sue, vi ska räcka hela livet och jag säger som jag brukar 🙂 yogan är så kraftfull men man ser inte effekten förrän långt senare. Och då kan man ha hunnit skada sig… Låt oss alla vara varsamma med oss själva!
vilket bra inlägg! jag håller själv på att utbilda mig till yogalärare i ashtangayoga (my spirit-stil) och jag har snabbt upptäckt att de flesta som kommer på mina pass förväntar sig hård fysisk TRÄNING. det är därför som de gör yoga, och därför skadar många sig. västvärlden har tagit till sig ashtangayogan just därför att det är akrobatik om man plockar bort de andra sju stegen i yogaformen… vi i väst är såååå fokuserad på vår fysiska kropp och på att den ska se bra ut! härligt att se att fler än jag har kommit till “insikt” om vad yoga FAKTISKT är och sprider det budskapet.
fiiiiin blogg, by the way. här kikar jag in fler gånger! 🙂
malin
Hej igen,
Roligt att du spann vidare pa det har temat – det har som du kanske forstar legat och grott i bakhuvudet hos mig i ett par ar.
Jag tror ocksa att man kan ga hos icke anatomiskt kunniga och mer oerfarna larare men INTE som nyborjare (dom forsta aren) och INTE om man har fysiska och mentala utmaningar – da behover man expertisen. Och med ett pittaoverskott sa galler det att du har en larare later bli att trigga den sidan (dvs. en som inte ar foralskad i snabb fysisk utveckling och haftiga asanas) och dessutom har tillrackligt med kott pa benen for att stoppa dig nar du forsoker bli bast storst forst och fortast. Jag tror aven att mangarig erfarenhet – minst 10 ar av egen practice och undervisning av folk med olika sorters kroppar – kan ersatta anatomikunskaper med praktisk erfarenhet. Sammanfattningsvis gor man sig sjalv en tjanst om man gar till den mest erfarna lararen man kan hitta, eller den som lagt mest moda pa hela yogasystemet samt anatomi, under minst sina par forsta ar.
Ingen pitta-person ar speciellt odmjuk…fast man kan bli det med tiden kanske. “Ju mer jag lar mig desto mer begriper jag att jag ingenting vet!”
PS2. Feljusteringar: jag blir mer och mer tveksam till starka justeringar. Ta marichyasana: i aratal blev jag antingen justerad in i marichyasana eller forsokte muskla mig in i den – och visst kom jag in ibland. Men nu har jag lekt lite med den hemma och insett att jag aldrig tillat min “twist” att utvecklas gradvis och langsamt, aldrig byggde de muskler i sidorna som skulle halla mig uppe och stadig pa egen hand, och aldrig oppnade brostkorgen och djupandades i posen.
Jag ar langt fran att komma in i den idag – men for forsta gangen nagonsin sa tillater jag de rorelser den skulle bygga pa att vaxa fram langsamt och organiskt. Nu forst kan jag saga till mig sjalv att “skit i hur den ser ut pa planscherna” – twist, oppna och andas ar vad som raknas, vad som rensar ut kroppen och som framforallt kan fa mig frasch igen nar jag kanner mig lite halvdassig och stel och som kan fa mig att piggna till och vara meditativ pa samma gang.
Jag undrar om det inte ar battre att lata bli att justera in folk i asanas som dom inte kommer in i sjalva (att justera felalignment som kan skada personen ar en helt annan sak) och istallet lara dom acceptera att det ar har dom och deras kropp ar just NU, andas och deal with it! For poangen ar inte att komma in i den och den asanan, och det ar nar vi inte begriper det som vi (las jag) blir totalt fokuserade pa den fysiska delen av var practice och riskerar skador och i allmanhet anvander yogan som en slags egotripp (titta vad JAG kan gora).
Please, discuss :).
När jag läste den här senaste kommentaren från en annan Annika var det något som skavde till, idag vet jag vad det var. Det är inte ju så att det finns tre sorters personligheter, bara för att det finns tre doshor. Varje kombination hos VARJE individ är unik. Och alla är inte i obalans. Du skriver om en person med pitta-ÖVERSKOTT men det är inte samma sak som att vara en person med pittadominans i sin dosha men ändå välbalanserad… Det kan till och med hända att du då träffar på en ödmjuk person, trots pittadoshan! Nä, jag skojar till det lite, men jag tror att vi ska vara varsamma när vi beskriver varandra med de ayurvediska termerna. Man kan vara dominant i en dosha men ha en obalans i en annan… det är en komplicerad vetenskap och eftersom det handlar om hela livet så inser man att det verkligen är stort. Därmed inte sagt att viss yoga kanske passar bättre för vissa. Eller kanske till och med för vissa åldrar. Osv. Bara vi själva vet vad vi behöver och hittar en kunnig lärare som kan guida oss, då är allt möjligt 🙂
Du har absolut rätt – det jag skriver är utifrån MINA erfarenheter de senaste åren och de var färgade av en väldig massa individuella omständigheter och de senaste studiorna som jag var i – jag ska inte nämna några speciella men det var ett par som var VÄLDIGT skadliga för mig trots att dom var välkända och hade erfarna lärare.
Så inga generaliseringar. Jag tänkte mer på doshorna som en slags sätt att se till helheten i livet och se att samma träning och samma yoga inte är rätt för alla – för i de communities där jag var så sågs ashtangan just som en slags universalmedicin för alla i hela världen. Och det tror jag inte den är. Sedan lät det säkert som jag hårddrog mina egna erfarenheter (tendens att vilja skapa debatt…).
Som Anna och du skrev – med ödmjukhet, en bra lärare och rätt prioriteringar så kan den bli så väldigt bra. Men i fel sammanhang med fel lärare och utan ett mjukare och insiktsfullare förhållningssätt så kan den bli så väldigt fel – och det är där jag hamnade.
Så här är tre frågor som jag fortfarande brottas med:
1. kanJAG komma tillbaka till ashtangan utifrån de förutsättningar jag har idag (naturligtvis en personlig sådan men den influerade säkert vad jag skrev i den förra kommentaren)?
2. är det möjligt att göra den på ett svalkande sätt, ett mjukt sätt, ett sätt som får en att vända sig inåt? Jag tror att flera senior teachers går i den riktningen – fokuserar på chanting, sanskrit, meditation, serien nedbruten i sina beståndsdelar, etc., ett par poser och energin i dom, etc.
3. den större frågan – om det är många studior som drar åt ett ställe där den fysiska formen är allt och där framstegen i serien blir en slags “bevis” för att det är en bra studio och att man är “duktig” i yoga? Hur gör man isånafall för att “balansera ut” den trenden?
Jag har aldrig tränat Ashtangayoga, men jag känner några och har träffat på många som gått vidare från den till andra yogaformer. De har alla beskrivit ungefär det du beskriver. Och många har skadat sig rejält… Kanske är det en yogaform man får vara extra försiktig med, eftersom det var den serie Patthabi Jois fick som ung av Krishnamacharya, när han var en stark och ung man. Om han hade fortsatt själv hela livet med sin egen yogaform, då kanske den hade förändrats. Hursomhelst, man måste verkligen hitta det som är rätt för en själv och vara vaksam. Och som du skriver, en kunnig lärare ser jag som otroligt viktigt. Lycka till med din yogaväg!
Och tack Anna för att du tog upp frågan i din blogg! Kram
Intressant intressant allting här ovan av alla Annikor´och Malin (välkommen ) och Sue!
Till Annika (Colorado)
1.Jag tror att du kan komma tillbaka till ashtangan, fråga dig först om du vill det och såfall varför, all yoga kan vara rätt, och kanske att en annan form är rätt för dig. Nu har jag ju haft fantastiska lärare i ashtanga speciellt så det förespråkar ju jag av flera anledningar.
Om du bestämmer dig för att gå tillbaka till ashtangan tycker jag att du ska ta kontakt och börja för Richard Freeman. Jag vet att han till vissa elever bara lär ut solhälsningarna, för de räcker för just de eleverna. Och mer ödmjuk lärare än honom tror jag är svårt att hitta. Vet du vad, ge det en chans du bor ju i Colorado!
2. Det är möjligt att göra all yoga mjukt och själsligt, det är inställning och rätt vägledning som gäller. Du bestämmer över din upplevelse, och du är yoga, du är DIN yoga.
3. Gällande studios som drar i fel riktning är det svårare. En lärare sa till mig en gång att “riktig” ashtangayoga kan aldrig bli känt i världen just pga av att trenden”Jag går på det eller det” tar över i många studior och prestigen tar överhand., Jag tror att vi måste lära känna våra egon och acceptera att de finns och lära egot att leva så som vi vill.
Och nånstans tror jag att det “riktiga” kommer att övervinna, det trendiga slås ut av att vi alla är sökare till det som är riktigt.
Att vara en sann yogi!
KRAM
Oj vilken intressant läsning jag missat här. Jag började med ashtangan för drygt 1 år sedan, just för att den var så fysisk och krävande, såg det som en utmaning och ett sätt att stärka kroppen. I höstas gick jag en klass och allt var OK. I våras mådde jag inte så bra och kan se nu att det var mkt Pittaöverskott, jag har enligt proffsig analys mest Pitta i mig och bör balansera den. Samtidigt fick jag (tror faktistk av yogan ) en besvärlig inflammation i hö armen som gjorde att jag trappat ut yogan och nu kör jag bara enstaka Solhälsningar för det gör ont annars. Jag har alltid haft tendens till att pressa mig inte bara i yoga – lagom är ju ett okänt fenomen för en Pitta! ;o) Så jag känner igen mig i beskrivningen ovan. Precis som Annika i Colorado undrar jag om jag kan göra yogan på annat sätt eller om jag ska byta stil till något lugnare helt?
Hej Magdalena
Du kan säkert fortsätta med ashtanga, men inte utan en duktig lärare tror jag.
Men självklart kan du prova andra varianter också:-)