I morse yogade jag tillsammans med mamma, så härligt.
Jag är så glad att hon kommer till mig i veckan så här.
Det är beundransvärt att hon går upp och kör vid den tiden på morgonen, vi startar ju redan halv sex!
Idag fokuserade vi på att det skulle vara varsamt mot kroppen.
Mamma har ett ont knä som försvårar vissa positioner. Så jag visade lite varianter som kan vara bra. Tex att man i Tri Konasana kan använda sig av ett block, dit man sätter handen. Öppningen respektive vridningen blir helt annan. (Ibland brukar jag själv variera med att lägga till ett block för att känna andra saker i positionen.) I Utthita arsvakonasana a, gick vi ej hela vägen ner utan vi gjorde den med handen på knät istället för att sätta den på utsidan av foten. i Parivrtta Parsvakonasana , hade vi knät i golvet innan vi vred.
Vet inte vad som är rätt alltid mer än att man ska vara snäll mot kroppen.
Min tro om yoga är att det finns yoga för alla! Man behöver inte ”klara allt” . Det finns ju en mängd varianter att utöva och vad är det rätta?
Jag tyr mig själv till ashtangayogan , som den ”rätta för mig” det betyder inte att andra yogaformer inte är rätt. Men då jag tycker att Ashtangayogan är så komplett med sina serier tycker jag att det är underbart om alla, stela, viga, korta, långa, gamla, unga kan utöva den.
Det viktiga är att man ska lyssna på sin kropp. Och om det betyder att man inte kan sätta ner handen i tex. Parsva Konasana , ska man nog inte göra det. Dessutom kan det vara så att man jobbar så hårt med att sätta ner handen och då glömmer man helt bort meningen med positionen, öppningen i bröstet, skulderbladen, förlängningen i sidan, vridningen i höften! Men man fick ner handen….
OM
Lämna ett svar