Jag ska inte börja med att det var länge sen jag skrev…. men det var det ju verkligen.
Inget har hänt utan det bara blev liksom.
Imorse yogade jag för första gången på evigheter det kändes riktigt bra.
Förutom att mina tankar var på annat håll, hade inget fokus, stel som en pinne – sådär som det kan vara ibland men man vill liksom inte erkänna det.
Hur som helst jag knakade mig stelt igenom alla stående av primary ashtanga vinyasa och en avslutning. Somnade sedan i savasana!
I mina asana var mina tankar på mitt ego och varför jag inte har yogat på sista tiden, INGEN ANING!
Men de tankar jag haft och min slutsats är att det har med mitt EGO att göra. Jag tror, tycker och känner att yogan är mitt ego och det är just den lilla detaljen som hindrar mig. Att bli mamma igen har fått mig till nya insikter och att nu hitta tillbaka till mig själv ( som jag vet är nödvändigt) och hantera mitt ego på rätt sätt är en tuff utmaning.
Vill jag ens vara så igen? Vad är då, vad är sen det är ju nu som räknas?
Jag har ju alltid hävdat och gör fortfarande att yoga för mig är jag och att jag är yoga. När då en liten bebis och övriga barn så klart upptar så mycket är det som att jag lever mer för dem än för mig själv. Och det är ju fint men det gäller ju att balansera det där. Att vara mamma är att yoga i sig själv. Men jag pratar om längtan till mattan, att gå på workshopen jag anmält mig till att jag längtar till Ängsbacka yogafestival, att åka till Indien att göra min teacher training och helst kunna åka till Mudita på Österlen på alla pass de har istället för att vara glad över att mannen ska ha Viktor hela nästa helg för att jag ska på kurs. Mycket vill ha mer..
Kanske handlar dessa tankar om att jag känner mig otillräcklig mot mig själv. Att jag är van att kunna göra min “Egoyoga”. Tror också att det handlar om att jag önskar att min man och mina barn var yogis allihopa så vi kunde åka på alla saker tillsammans.
Nåväl huvudet snurrar av tankar och jag ska nog komma till insikt. Hoppas nu innerligt att jag står där i morgon bitti igen, på mattan vill säga i vårt julmysiga rum.
Namaste
Tänker att “allt har sin tid”… njut av bebistiden! yogan finns ju där, hela livet…
Å, Välkommen tillbaka! Är inne nästan varje dag för att se om du uppdaterat än 😉 Kul att se dig tillbaka i bloggeriet. Jag vet PRECIS vad du pratar om det här med egot som krånglar till det…Faktum är att jag egotrippar rätt ofta på mattan när jag väl är på studion med. Det är en balansgång det här att träna helt osjälviskt och samtidigt för sig själv. Det räcker egentligen att jag möter en ny lärare så drar egot igång igen, hände mig idag på Mysore-prac. Min första Mysore på månader! Hade en inre dialog med egot hela träningen…men, det är god träning det med. Man kommer till insikt.
“Tror också att det handlar om att jag önskar att min man och mina barn var yogis allihopa så vi kunde åka på alla saker tillsammans”: Känner igen detta så väl. Visst skulle allt vara så mkt enklare om bara…Haha! Acceptans 😉
Hoppas på att få se dig nästa år.
Om shanti om
Yogista