Jag har ju varit odiciplinerad i min practice den senaste tiden och känner att kroppen inte helt är i form.
En av mina favoritasana som jag jobbat i är prasarita Padottanasana C, för ca ett år sedan klarade jag hela positionen med huvudet mellan benen och händerna på golvet. Jag upplevde en kraftig öppning i skuldrorna, en befrielse helt enkelt. Men då min träning varit sådär och jag inte haft tillgång till min lärare på två månader så har jag inte gjort den på evigheter, har tom. slarvat i den, latat mig…
Men så hände en märklig sak i onsdags. När jag skulle instruera och visa prasarita Padottanasana C För yogisarna så kände jag plötsligt fönsternbrädan på våra golvfönster. Detta betydde att jag hade ca 2 -3 dm till golvet vilket fick mig att plötsligt bubbla av skratt och dessutom börja fnittra… Ett glatt skratt spred sig i rummet hoppas ingen förstod min fäfänga över att göras just denna asana. Jag konstaterade att jag utan att börja öppna nådde så långt på egen hand. Skön känsla! Snart mysoreträning i shalan…. två dagar kvar!
Santosha
Lämna ett svar